11717385_1095306813832659_3097406904419990235_o

Hur det började

Ja, det handlar om människorna i Helsingborg. Deras historier. Det var därför vi startade I Was Here. Vi berättar med ccndra ord om vanligt folk. Om dig och mig. Om din gamle granne. Ja, och om killen du går förbi på väg till jobbet varje dag. Det handlar lika mycket om de små händelserna i vardagen, som om de stora sakerna i livet. Projektet drivs på fritid och lediga timmar av Conny Palmkvist och Kristoffer Granath.

Ett gott tips: Följa oss på Facebook, det är där projektet drivs kontinuerligt. (www.facebook.com/jagvarhar)

 

Boken Jag var här

Boken som vi gjort tillsammans med Helsingborgshem innehåller intervjuer från Helsingborg. Vi har försökt göra något annorlunda och hålla en ärlig  ton genom hela materialet. Det är korta texter och kreativa bilder som tillsammans fångar ögonblick hos människorna vi mött – vad har de varit med om, och var är de på väg? Här möter du allt från före detta hemlösa till företagsledare som övervunnit sitt drogberoende. Boken har gjorts i samarbete med Helsingborgshem, för att spegla vår stad genom människorna som bor här.

 

1466669067905

Vi får möta ett 50-tal människor vi annars mest går förbi. Jag känner pulsen gå upp. Det är smått fantastiskt att det räcker med en bild och några rader för att en främling ska förvandlas till en fantastisk berättelse.” — Bob Hansson, Helsingborgs Dagblad


Mer från I Was Here


Exempel på intervjuer

1466513681572

”Jag heter Ralph, men kallas för Bullen. Min motorcykel har stått parkerad på samma gata sedan 1981. Jag brukar säga att hojen ska grävas ner tillsammans med mig när det blir dags.”

 

 

1466513622936

”För bara något år sedan var jag på en fest i Malmö. Du vet, hög musik och mat, massor av folk. Plötsligt fick jag syn på en man, som jag tyckte mig känna igen på något sätt. Vi började prata med varandra och kom fram till att vi inte träffats tidigare, men det var ändå något … du vet hur det kan vara. Det var en känsla jag hade. Jag tror han kände det också. Vi fortsatte snacka under kvällen och då visade det sig att han är fjorton år äldre än jag, men att vi båda två hade bott på barnhem en tid av våra liv. Jag blev intagen i december 1974, och han blev intagen i december 1974. Samma år, samma månad. Och barnhemmen låg i praktiken så nära varandra att man kunde se från det ena till det andra. Men det slutade inte där. I april 1975 flyttade jag till min nya familj, och i april 1975 rymde han från barnhemmet. Samma igen. Hur stora är oddsen? Vi stod där rakt över varandra på festen och pratade och allt det här kom upp, sak efter sak. Vad kan jag säga? Jag tappade andan och världen ändrade på något sätt lutning. Hur är det ens möjligt? Idag är vi sambos och han är min tvillingsjäl. Jag tror inte ens jag vill försöka förklara det. Kärleken, livet, tillfälligheterna. Allt har en mening.”

 

 

1466513579241

 

”Redan när jag var nitton fick jag en fängelsedom omvandlad till behandling, men i längden var det inget som hjälpte. Jag fick barn med en kvinna när jag var tjugonio. Hon var sköterska och trodde att hon skulle få rätsida på mig. Men det gick så klart inte. Vi skildes och jag misskötte umgänget med min dotter under tio år. Kliniker, avgiftningar, återfall. Det är sorgligt att tänka på. Men så precis när jag fyllt fyrtio gick jag ur en jobbig fylla och ville verkligen inte tillbaka till det drickande livet. Det var 1998 och jag lyckades hålla mig nykter ett tag, men efterhand började jag känna att det var svårt. Efterhand förstår man att det här med spriten är lika mycket ett nykterhetsproblem. Man klarar inte av den nyktra tiden. Det är något som gnager på en då, som svider i själen. I alla fall. Jag var drygt fyrtio, som sagt. Jag hade ingen arbetsplats, och hade brutit med det gamla umgänget. Det var då jag steg in här. Hos Länkarna. Sedan dess har jag varit nykter varenda dag. I sjutton år. Nu är jag ordförande här i Helsingborg och vi gör vad vi kan för varandra. Det är inte ovanligt att vi går hem till kamrater när vi vet att de fallit tillbaka – för att hämta tillbaka dem. Man ska aldrig känna sig ensam eller övergiven som en länk. Kamratstödet är viktigast. Så är det. En del är väldigt nervösa första gången de kommer hit. Man kommer in i ett nytt sammanhang och lämnar ut sig själv fullständigt. Flera stycken har berättat hur de gått förbi utanför flera gånger innan de vågat sig in. Men det är värt det, det är värt försöket. Vi har våra sju punkter och det är från dem vi utgår. Lär dig tålamod. Respektera andra. Förändra dig själv, och så vidare. Idag har jag en fin relation med min dotter. Och jag har barnbarn. Kan du tänka dig så fantastiskt? Jag har barnbarn. Jag lever. Jag har sårat många, och min dotter och min mamma är de som varit med mig hela vägen. De finns fortfarande hos mig och jag försöker reparera det som varit varje dag. Det måste man. Och du vet, den där den känslan – att min mamma och min dotter finns kvar hos mig – den går nästan inte att förklara … det är vackert. Jag lever och ingenting ska hindra mig från ett nyktert liv.”

Mer från I Was Here