Granulören och författaren

AV ANDREAS SVANBERG

”En författares arbetsmetod beror mycket på hans modeller, hans motiv. Det låter först underligt. Men det är så. Det är i grund inte underligare än att en arbetares arbetsmetod skiftar med vad han ska göra. En författare borde ju först och främst jämställas med en arbetare”

Så inleder Ivar Lo-Johansson sin bok Att skriva en roman utgiven på Bonniers förlag i Bokklubben Svalan 1957. Jag har yrkesarbetat tjugotre år i en läkemedelsfabrik. Det är inte underligt att dessa fem meningar intresserar mig. Hur började då jag arbeta? Jag väcktes av en kvinna från personalavdelningen. Hon hade fått mitt namn och telefonnummer av en kamrat till mig, som redan jobbade i fabriken. Låt oss kalla honom för Höften. Öknamnet drog han på sig sexton år senare när han glömde tarera vågen ett par gånger under samma vägningstillfälle, så att det blev fel vikt på innehållet i påsarna. Femtio påsar med fel mängd råvara. Henrik som stod bredvid och liksom valsade med utan att lägga märke till det fick heta Cirka-Henke. När jag började jobba 1993 var 445 000 svenskar utan arbete. Det talades om den djupaste lågkonjukturen i Sverige sedan 1930-talet. Finansminister Allan Larsson försäkrade att det bara rörde sig om en tillfällig försämring, men allt fler hade svårt att tro honom. Min mor hade tålmodigt försvarat mig under hela min skolgång. Något läshuvud skulle jag inte bli, det hade fröken sagt på ett kvartsamtal till mamma om mig när jag var nio år. ”Han får leva på sin charm”, sa fröken och bredde på med ett dömande leende. Min mamma som redan då såg som sin livsuppgift att tala om för folk att någon bättre människa blir man inte för att man har högskolepoäng ilskande till och svarade fröken: ”Något läshuvud var inte jag heller!”

”Vill du komma på anställningsintervju hos oss idag klockan ett?” frågade kvinnan i telefonen. Hon hette Eva.

Jag hade inte sökt jobb i fabriken.

”Jag har fått ditt namn av Leo på Centraluppvägningen.”

Det var alltså Höften som ordnade jobb till mig. Han tyckte att jag var någon att räkna med.

Jag hajade till, stod med luren tryckt mot örat i mitt pojkrum och tittade ut över de svartglänsande plåttaken till radhusens garage nedanför fönstren. Den ekonomiska krisen märktes inte på vädret. Solljuset strök över det gula teglet i radhusen. Himlen skänkte en känsla av förhoppning och tillförsikt ur sin ljusblå rymd. Juni månad 1992 blev en av de varmaste sedan mätningarna inleddes 1756. Ändå steg oron i människornas medvetande. En begynnande lönekostnadskris hade under de senaste åren drivit på inflationen, försämrat konkurrenskraften och bromsat den redan mycket låga tillväxten. Ingen tillväxt alls i svensk ekonomi 1991 och arbetslösheten steg.  Jag infann mig klockan ett på Järnhandlarens och en timme senare var jag anställd som granulör i penicillinfabriken. Med förbehållet att jag måste genomgå en hälsoundersökningen. Det var den rutinenliga proceduren. För att se om jag var lämplig, i god fysisk form. ”Men det ska nog gå bra”, sa Eva med ett varmt leende och en glimt i blicken som jag kan återkalla minnet av bara genom att sluta ögonen. Lasse Bagare var chef över penicillinavdelningen. När han mötte mig på Evas kontor den eftermiddagen sa han genast: ”Här var vi ju en granulör!”. Lasse Bagare hade drivit ett bageri i unga år och visste vad han talade om.

”Får unga inte jobb under de första fem-sex åren efter skolan vänjer de sig”, sa min hustrus lärare i ekonomi till hennes klass på gymnasiet, ” och vi får en hel generation som hamnar utanför arbetslivet.”

Det kände jag igen mig i. Jag såg framför mig ett liv i arbetslöshet. Tills telefonen ringde en morgon i september. Jag var nyss fyllda nitton år.

Penicillinet och sockret binds samman med hjälp av sprit genom granulering och bildar små kulor med sprit som bindemedel.

Jag lärde mig allt om granulering och reaktionstider, hygrometrar, tillverkningsdokument; verksamma substanser, sprängmedel, hjälpmedel, bindemedel och glidmedel. Om en brustablett inte löses upp ordentligt i vattnet beror det kanske på att röret legat öppet i badrumsskåpet eller på att korken inte sluter tätt. Eller rent yrkesmässigt på att sprängmedlet inte tillsattes under blandningen. Sprängmedel kallas den råvara som gör att tabletten ska sönderfalla bättre. Ta brustabletten som exempel: ytspänningen ska bli klar. Inget skummande vitt pulver ska flyta på ytan. Nu var det inte brustabletter vi gjorde utan filmdragerade penicillintabletter. Som sprängmedel använde vi en flyktig råvara som vägde som luft. Det var som att sticka skopan i ett moln. Vi gjorde en siktanalys efter rivningen andra dagen för att kontrollera kornstorleken (vi tog ut ett prov av granulatet ur konblandaren som sedan skakades genom fem siktar, och när kornen hamnat i den understa sikten vägde vi och kontrollerade storleken). En sats granulat tog en och en halv arbetsdag. Granulering första dagen och torkning i ugn under natten. Andra dagen rivning och smaksättning innan slutblandning i konblandaren. I tre månader ungefär hann jag arbeta i fabriken innan vi fick beskedet att preparatet sålts till en konkurrent och att avdelningen skulle läggas ner. Ord som nedläggning, fusion och omorganisering träffar mottagaren med en tyst, kort paus efter andhämtningen. Lasse Bagare fixade jobb till mig på steriltillverkningen. Där kunde jag gå tills en ny öppning om fortsatt arbete dök upp. I sterilfabriken gjorde vi allt som skulle i blodet: hormoner, ryggmärgsbedövning, schizofrenimedicin, adrenalin. Men även sterilfabriken hade nåtts av nedläggningsbesked samma år. På mindre än ett och ett halvt år var jag med om att lägga ner tre avdelningar, eftersom jag sista tiden gick upp på torrtillverkningen där vi bland annat tillverkade cellgifter. Sterilfabriken, torrtillverkningen och penicillinavdelningen fick alla tre stryka på foten när storsäljaren behövde större yta. Händelser som lämnade ett outplånligt avtryck i min unga själ. Arbetskamraterna stod handfallna. Armar och ben och ögon som inte längre behövdes. För en del betydde det att mer än fyrtio års erfarenhet och kunskap viftades bort med en axelryckning. Ingen skulle längre fråga dem om råd. Om rätt kornighet och rätt sammansättning, om sprängmedel och glidmedel, bindemedel och verksam substans. I Per-Everts stora glasögon – Per-Evert var min lärare i penicillinfabriken – steg bilden av lyftkranar och grävskopor. Han strök den ljusa luggen åt sidan. Inne i huvudet växte bullret från en byggarbetsplats, grävskopornas tag i jorden; hur de skovlade med sina kupade händer. Nu: ett nytt tag, ännu en skopa. En rivningskula for i en lina mot bröstet.

Jag har försökt ge liv åt dessa erfarenheter i antologin Det arbetande folket (Föreningen Arbetarskrivare 2014). ”Upprepandet av det finkorniga granulatets storlek. Alltid samma jämna rundning. När familjelivet skakades, som vid skilsmässan, systerns död, var det tryggt att återgå till ett arbete som inte förändrades. Per-Evert vet att han klarar jobbet. Det han granulerat har hållit hög kvalitet. Tabletterna hjälper mot besvären. När människor går till apoteken vet han att det finns bot och bättring i sammansättningen. Folk blir friska. Bättre gensvar på ett gott arbete kan man knappast få.”

Om det stämmer som Ivar Lo-Johansson skriver att en författares arbetsmetod skiftar med vad han ska skildra, på samma sätt som en arbetares arbetssätt ändras med vad han ska göra, är det inte otänkbart att skrivandet kan jämföras med granulering. Tablettmassan ska vara torr och fin som knäckebröd. Det ska låta som knäckebröd när du bryter ner granulatet i rivningsmaskinen. Granulatet skulle spridas ut jämnt på plåtarna. Använde vi alla fyra vagnarna blev det lagom tunt för att det skulle vara lätt att riva dagen efter. På samma sätt kan man tänka sig att en text ska vara lätt och luftig, och samtidigt hålla ihop; meningarna så omsorgsfullt bearbetade att de nästan krasar som knäckebröd. Man ska kunna ta en rejäl tugga av den färdiga texten och känna doften av ett riktigt hantverk.

Går det sedan fel, och det gör det ibland – för en författare kanske oftare än för en granulör – finns knep att tillgå. En författare måste tillåta sig att stryka, riva och skriva om. En gång när jag öppnade locket till blandningsmaskinen var granulatet som en klump, format till en enda stor vit boll. Per-Evert hällde i mer pulverblandning. ”Den får gå medan vi äter middag”, sa han. När vi sedan kom tillbaka var granulatet lagom fuktigt för att matas ut på plåtar, så att vagnarna kunde rullas in i ugnen under natten. Nästa dag rev vi granulatet som vanligt, tillsatte smakämnen och gjorde slutblandning i konblandaren. Ibland kan det räcka att man tar det en runda till.

Mina föräldrar skiljdes när jag var sexton år. Min pappa föll offer för nittiotalskrisen. Hans firma var en av de cirka 60 000 företag utöver ”normalnivån” som gick i konkurs. Hemma talade vi aldrig om politik. Jag kan inte minnas några som helst samtal rörande politik i mitt barndomshem. Inte vid köksbordet, inte i bilen, inte framför teven. Förutom en morgon efter en februarikväll 1986 när Olof Palme blev skjuten till döds i korsningen mellan Tunnelgatan och Sveavägen. Då stannade hela landet. Ändå var min uppväxt färgad av politik, även om jag inte riktigt förstod det. På sättet mamma kände sig förminskad när hon pratade med auktoriteter. Medveten om sitt underläge. Frustrationen och ilskan som vällde fram när hon kände sig orättvisst behandlad. Pappas klassresa, som inte förändrat honom i grund och botten. Inget kapital undanstoppat på något konto någonstans. Allt kopplat till firman: det sociala, ekonomin, identiteten. Nu efter katastrofen var allt återställt. Och bakom den uppbyggda tryggheten skymtade arbetarklassbakgrunden oförändrad.

”Vemodets brännande massa rör sig inom Per-Evert. Det är sista dagen före pensionen, och någon reda med arbetet ska det nog inte bli. Det blir konstigt, tänker han, slår upp blicken och ser ångpannstationens smetande rökar. Genom ångan det fönsterklädda trapphuset i byggnad B. Trapphuset som Per-Evert använt så många gånger. Denna låga, rektangulära byggnad som kallas munspelet. Det platta taket med sina små skorstenar och ventilationsrör; anblåsningshålet. Rostfritt stål i maskiner och kärl. Delvis plåtskodda dörrar i varje rum, som påminner om metalltungor fästade i instrumentets innandöme. Processventilation och punktutsug, till- och frånluft. Spelaren blåser och suger. Med vädrets hjälp. Vinden spelar med en mjuk andning. Visslingar och svaga ackord. Toner från ett arbetsliv. De åren penicillinpreparatet hörde till företagets storsäljare tillsammans med en schizofrenimedicin och en vitaminlösning. När försäljningsbeskedet kom att preparatet skulle säljas till en konkurrent rasade tillvaron, och ännu när han påminns om det vilar beslutet som ett tungt, avlägset svek. ’Vi går med vinst’, sa han till alla han mötte, som om det var skäl nog att bevara fabriken?” (Det arbetande folket, Föreningen Arbetarskrivare 2014).

Jag upptäckte litteraturen i vuxen ålder. Det var först när jag under ett år på Komvux (jag gjorde ett kort flyktförsök från industrigolvet och läste upp mina betyg) fick läsa författarna ur gruppen 5 unga (Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Harry Martinson och Gustav Sandgren). Jag var förstummad. Samlingsvolymen 5 unga utkom den 6 november 1929 på Bonniers förlag. Redan sextiofem år innan jag började jobba beskrev författarna en vardag och en miljö som jag blivit bekant med. ”Låt oss hälsa de stora mornarna med uppslitande arbete, mornar då luften är hög och lätt med dunkelblå horisonter” (Josef Kjellgren, 5 unga). Artur Lundkvist skrev i sin bok Naket liv från samma år: ”Surrande fabriker: jätteinsekter som suger honung ur världens hjärta.” Svenskläraren – han var författare skulle det visa sig (han sa det inte själv; vi upptäckte det – jag och en studiekamrat – när vi plöjde igenom Marknadshallens böcker) – var fenomenal på att introducera litteratur hos unga drömmare. Boken jag hittade på Marknadshallen hette Kring Linn och Henry och utgavs på Norstedts 1974. Jag köpte boken och tog med den till skolan nästa dag. Nu har jag den i bokhyllan med dedikation: ”Lycka till Andreas från vännen författaren”.

Jan-Olov Román var den första författare jag mötte.

Efter året på Komvux började jag köpa och läsa att jag kom över av svenskt 1920- och 30-tal: de fem unga, Rudolf Värnlund och Eyvind Johnson, Nils Ferlin och Carl-Emil Englund. Senare upptäckte jag Gustaf Rune Eriks, Sven Edvin Salje, Folke Fridell, Stig Sjödin och Sonja Åkesson. Jag var alltför upptagen av min upptäckt för att närma mig samtidens författare. En kväll när jag var med min flickvän hos bekanta till henne visade mig pappan i familjen en bok. ”Du tycker om att läsa om arbete – då ska du läsa den här boken!” Boken var Torgny Karnstedts Slamfarmen. Jag var tveksam när jag cyklade hem. Den var skriven femtio år senare än mina favoriter. Men oj vad den tog! Torgny Karnstedts Slamfarmen är en bok om arbete och den utspelas i Helsingborg – min uppväxtstad. Den har middagsrast, rör och ledningar; det skyfflas och munhuggs. ”Ett grötigt dis svepte in från Öresund och färjornas dova signalerande rullade in mellan husen.” Det gick alltså att skriva om arbete i Helsingborg! Och det skyfflas i boken. Precis som jag skopar. Jag känner igen mig i människorna jag läser om och i doften av kemikalier, kroppsarbetet, även om fabriken jag jobbar i är ren. Det ställs höga krav på hygien i en läkemedelsfabrik.

Men det var inte genom Torgny Karnstedt jag hittade till Föreningen Arbetarskrivare – även om Torgny varit med i föreningen sedan starten – utan genom Josef Kjellgren. Jag sökte på Kjellgrens böcker på internet och hittade till Fem Unga-stipendiet. Föreningen Arbetarskrivares stipendium på 5 000 kr som idag heter Föreningen Arbetarskrivares stipendium och som 2016 delades ut till Sofia Grunditz.

Jag blev medlem i Arbetarskrivare 2001. Mellan åren 2003-2010 satt jag i styrelsen, var dess ordförande 2007-2010. I föreningen finns författare som skriver om arbete i en tid som ligger närmare min egen. Som skriver om samtiden. Jag har mött författare som kommit att betyda mycket för mitt skrivande: Bernt-Olov Andersson och Torgny Karnstedt, Aino Trosell, Lena Kallenberg, David Ericsson och Maria Hamberg. Listan kan göras lång: Victor och Stefan Estby, Erik Yvell, Ove Allansson och Susanna Alakoski. För att inte nämna alla goda skrivarkolleger. Som alla gett mig denna lilla avgörande skjuts framåt som varje skrivande behöver: uppmuntran. Som fick mig att inse att skrivandet inte är någonting märkvärdigt. Det handlar om arbete. Om att nöta texten, gå till sitt skrivpass (även om det bara gäller tjugo minuter, även om jag inte får någonting uträttat, så är tiden viktig), putsa, finslipa, ta spateln och stryka ut granulatet jämnt över plåten. Artur Lundkvist skriver i Självporträtt av en drömmare med öppna ögon (1966) om tiden då han fullbordade diktsamlingen Glöd, som skulle bli hans debut våren 1928: ”Då liksom i fortsättningen var det inte kritik jag behövde utan uppmuntran, stimulerande uppskattning. Sina svagheter märker man nog ändå, det är stimulans att utveckla sin styrka man behöver. Det gäller kanske för alla diktare och konstnärer.” Att skriva är ett ensamjobb. Det är du själv som måste sitta där till slut. Men det är skönt att ha arbetskamrater. Skrivarkolleger som vet hur det är att vrida och vända på en historia, försöka välja tempus, hur svårt det är att begränsa sig, få replikerna att låta som om det är riktiga människor som talar.

När författarkollegan Conny Palmkvist föreslog mig att skriva den här texten för Storyville var det också det som jag kom att tänka på: att vara en god ”arbetskamrat”. Jag vet hur viktigt det är att som skrivande möta andra som skriver. Jag har inte många böcker bakom mig – ett tiotal antologier och manus för teater bland annat – och vet inte om jag kan ge några råd. Ivar Lo-Johansson skriver: ”Författarens arbetsmetod är beroende på modellerna, motivet, avsikten med det han vill skriva.” Jag blev fast anställd i läkemedelsfabriken 1995. När jag började jobba 1993 hade vi inte någon individuell lönesättning, medlemsantalet i facket var stort, bemanningsanställda och bemanningsföretag skulle låta främmande i våra öron. Vi har sett det skramlade tåget av nymodigheter och effektiviseringsmodeller dundra in på våra arbetsplatser, på våra stationer.

Jag skriver om arbete och vardag. Det är inte så att jag i vad jag än företar mig försöker peta in ord som arbete, skorsten, armar och ben. Men det är oftast det som finns runtomkring oss som får oss att undra, och det är kanske det som utmärker en arbetarförfattare. Blicken, motivet, marken under fötterna. Men ytan att täcka har blivit mycket större. Ordet globalisering ringar in tiden. Företagsledningens medlemmar kan sträcka på sig. Nu är de del i ett större sammanhang. På sätt och vis är det ogripbart. Ett steg bort från det välbekanta. Visserligen säljs företagets preparat redan idag till utlandet. Finns över hela världen. Nu kan man anta att nya förutsättningar ska skeppas andra vägen tillbaka över Atlanten in mot den lilla kuststaden som blivit en internationell hamn mot den nya världen. Det internationella perspektivet har genomsyrat organisationen under lång tid, men först nu ser omvärlden tillbaka på verksamheten med sin granskande blick. Vad kan användas? Är det lönsamt i långa loppet? Hur kan det utvecklas? Sammanslagningar öppnar väg för ny insyn. Små plånböcker blir stora plånböcker med många fack. Ett fack som inte används göms bort.

Kanske sitter du nu – som jag – med en värkande skrivlust i kroppen. Den måste vi råda bot på. Penicillin hjälper inte.

 

Andreas Svanberg, född 1974 och uppväxt i Helsingborg är författare, driver antikvariat och är sedan 23 år fabriksarbetare. Bor i Örkelljunga. Medverkat i tio antologier. Bland annat i Brombergs Bokförlags poesiserie Blå Blixt. Var 2003-2010 styrelsemedlem i Föreningen Arbetarskrivare. Dess ordförande 2007-2010.

Conny Palmkvist är en svensk författare som brinner för litteratur & goda samarbeten. Anlitas som textspecialist & storyteller.