Att välja perspektiv

Innan du påbörjar din roman är det viktigt att bestämma ett par grundläggande saker. Perspektivet är en av dem.

Man kan också ställa sig frågan så här: vem är det som talar i boken, och i vilken form, och i vilket förhållande till händelserna? Vilka blir begränsningarna av valet jag gör? Gravt förenklat brukar man tala om jag, du, vi, eller han/hon, som berättarröst i romanen, och oavsett vad du väljer så bör du ägna det mycket tanke eftersom du behöver skriva om hela boken om du ändrar dig. Du får inte lov att ändra perspektiv i samma kapitel, men kan naturligtvis byta mellan olika kapitel och karaktärer.

Valet av berättarröst påverkar också relationen du får till läsaren. Berättaren tycks ju alltid vända sig mot någon, men sättet att göra det på påverkas av perspektivet.

a) Den allvetande rösten

Här svävar berättaren över hela skeendet, eller världen om du så vill, och kan också tala direkt till läsaren med finurligheter som: ”Och sen käre läsare, på en helt annan plats i staden, så hände det som inte fick hända när fröken Nilsson snubblade över en polis som inte alls verkade förstå hennes bryderier. Han hejdade henne i farten och bad om legitimation. Att hon grät brydde han sig inte alls om.

Alltihop blir av det mer återberättande slaget. På det hela taget betraktas det här som ganska gammalmodigt och var mycket vanligare förr, men en del författare anammar gärna greppet ibland, så som Ranelid.

b) Första person

Här rör vid oss tätt intill en person som hela tiden berättar ur sitt eget perspektiv.

”Det här är vad som hände mig. Jag var på väg hem efter en sen natt med Ranelid och Peter Englund, när en lastbil bromsade in framför oss och tre män hoppade ur, samtliga klädda i badbyxor.”

Genom det här perspektivet får du en mer intim relation med läsaren, man kommer lite närmre inpå, och det blir enkelt att måla upp de inre bilderna. På samma sätt blir det svårare att återberätta vad andra känner eftersom du inte bara kan byta perspektiv och så att säga hoppa in i en annan karaktär. Det måste gestaltas i händelser, eller dialog istället. En annan svårighet är att huvudpersonen ofta måste vara på plats vi alla viktiga händelser i boken, om du inte vill återberätta dem i andra hand.

c) Tredje person (med begränsningar)

Här berättar vi ur en enda persons perspektiv, men ur tredje person, vilket förändrar formen något:

”Han rusade nerför trappan och upptäckte att fyra okända grävlingar höll på att koka kaffe i hans kök. Han kände inte igen dem, och började genast svära högt för att göra sig hörd över deras irriterande tjatter.”

Varför har man valt att kalla det här för ett begränsat alternativ? Man byter inte till andra karaktärer utan behåller hela tiden sin persons syn på saker och ting, även i mötet med andra, precis som vi gjorde i första person. Du kan därför inte bara byta till en annan person för att visa hur han eller hon känner, utan man ser allt ifrån din huvudperson.

d) Tredje person (utan begränsningar)

Här blir det friare. Man talar ofta om avståndet till personerna i berättelsen – låt mig ge ett exempel: tänk er en filmscen där vi börjar med att segla högt ovanför ett hus och sedan zoomar in och fokuserar på bara en enda människa. Avståndet i berättarrösten är alltså förändringsbart, och du kan också byta mellan personer i ett enda stycke, men det kräver viss skicklighet för att inte bli märkligt.

”Eva var förtvivlad och grät, och kastade kastrullen i golvet. Hon hotade Lennart med skilsmässa, innan han ens hann plocka upp cigaretterna ur fickan. Förstod hon inte att han också var ledsen? Utan henne skulle han ju inte ha någonting kvar.”

Det här är ett svårt exempel, eftersom vi byter perspektiv mitt i en mening, i samma stycke. Men: vi kan alltså veta vad båda känner utan att Lennart egentligen gör något, trots att vi började med Eva – vi hoppar bara in i honom, besitter honom som en demon, för att ge en något luddig bild av hur arbetet ter sig för författaren.

Jag skulle dock rekommendera att man byter i nytt stycke i stället. Låt oss omformulera texten en aning:

Eva var förtvivlad och grät, och slängde kastrullen i golvet. Hon hotade Lennart med skilsmässa, mumlade fram orden om och om igen. Hon hade gett honom sitt liv och nu blev det så här. Hon skulle förtvivla i sjutton långa nätter innan livet kunde gå vidare. Hon visste att det var så, och kanske var det därifrån ilskan kom. Hela hon vibrerade av sorg.

Lennart stirrade på henne där de stod i köket. Han harklade sig, men fann inte orden. I bröstet bultade en smärta han inte kände igen. Varför sa hon som hon gjorde? Förstod hon inte att han var ledsen? Utan henne skulle han ju inte ha någonting kvar.

Det blir något konstruerat och svårhanterligt, men det går att göra bra om man lägger lite tid på att få till det. Mitt förslag är förstås att börja med ett perspektiv, och hålla sig till det i varje kapitel.

e) Du-formen (eller vi, eller de)

Det här är ganska ovanligt. Man byter ut jag, eller han/hon, mot du. Det kräver extra arbete, naturligtvis, eftersom läsaren är ovan vid den typen av perspektiv.

”Du sitter i din stol och väntar på att solen ska gå ner. Du har jobbat hårt och nu är dagen snart över – de sista molnen på himlen dröjer kvar som otydliga silhuetter över horisonten och staden har tystnad. Korvgubben har gått hem, affären har stängt. De ljusskygga individerna träder fram. Du bryr dig inte. Allt är slut. Du bara väntar.”

Conny Palmkvist är en svensk författare som brinner för litteratur & goda samarbeten. Anlitas som textspecialist & storyteller.